När mörkret skräms.

Jag är hemma på landet, i den lilla staden vid havet, för att ta igen lite pluggande. Tog tåget hem i lördags och möttes av båda min föräldrar på stationen som tog med mig till ett litet lunchställe. Det kändes skönt att åka hem och veta att jag skulle ha tre dagar helt för mig själv. För trots att jag är en social person som mer än gärna umgås med andra så finns det i grund och botten även en person som behöver tid till eftertanke och ensamtid. Får jag inte vara själv så orkar jag inte umgås med andra.

Så. Nu är jag här. Helt själv och skriver ett inlägg som handlar om ensamhet. Eller så handlar det snarare om rädsla. För en stund sedan tänkte jag ta mig ut på en promenad för att få luft mellan de vetenskapliga artiklarna jag brottas med. Artiklarna behandlar förändringsarbete i organisationer ur olika synvinklar och är faktiskt väldigt intressanta. Paus behöver man hur som helst. När jag stod där på gårdsplanen insåg jag hur mörkt det är ute. Jag tänkte gått åt ett håll men slogs av att jag skulle behöva gå förbi skogen. Började gå i motsatt riktning men kom inte så långt. Den bäcksvarta februarinatten stoppade mig. Reptilhjärnan meddelade att nu, NU, är dags att springa tillbaka hem till värmen.

Så jag vände tillbaka hem. Gick ett par varv på gårdsplanen och funderade över hur jag kunnat bli så feg? Jag har visserligen alltid varit lite rädd för mörker och särskilt mörka skogar, men det har tog rädslan till oanade höjder. För ett par år sedan brukade jag åtminstone klara av att springa ett par kilometer på kvällen utan att bli alldeles vettskrämd. Förnuftet säger att det troligtvis är säkrare att gå omkring i vår skog här i ingenstans på nattetid än i Göteborg på dagtid. Det tycks inte vara en dag då förnuftet härskar, denna söndag i februari.