Lite vassare. Om syndromet duktig, snäll och söt.

Kan hända att titeln på min blogg uppfattas som lite kaxig. Vassare. Vässat. Skarpt läge liksom. Som att hon skulle vara lite bättre. Lite mer. Om du tycker det så kan jag bara bekräfta. Svaret är klarare än klaraste korvspad: Ja. Mitt syfte med den här bloggens titel är att provocera en aning. Och om jag inte provocerat dig så har jag åtminstone fångat ditt intresse.

Under de senaste månaderna har jag funderat en hel del kring hur jag förhåller mig till det jag presterar. Jag är en människa som driver, har många projekt på gång och som utan tvekan går in i många situationer med min fulla kapacitet. Det har nog nästan alltid varit så, skulle jag vilja påstå. Men en människas prestation, och framförallt min prestation, ska sättas i relation till det jag kan få ut av projektet jag driver. Det har verkligen inte varit någon självklarhet för mig tidigare. Jag är bäst på att slita varg, bita ihop och jobba, utan att någon riktigt vem om det. Inte ens jag själv. Jag lever upp till min uppväxts alla föreställningar kring att en flicka ska vara duktig, snäll och söt.

Att formulera mig i ord och skriva ner det jag tycker och känner har alltid varit ett sätt för mig att ta mig framåt, oavsett om det gäller att förstå mig själv eller om det gäller att ta mig mot ett specifikt mål. Den här bloggen blir således ett sätt för mig att töja på gränserna. Röra mig en halv stortå utanför bekvämlighetszonen. Utveckling är på sätt och vis lite skrämmande men å andra sidan det absolut bästa. Grovjobbet när det gäller ovanstående är redan gjort. Jag är på väg. Lite vassare. Jag tänkte bara berätta det för er.